”Militärerna hade en kokvagn och våra grisar som var utomhus fick deras matrester.”

Arne Olandersson, född 1937 i byn Värsjö i dåvarande Röke socken, Västra Göinge härad.

I början på 1940-talet lånade militärerna höloftet i vårt nybyggda stall. De sov på golvet utmed väggarna. Ett staket sattes upp på loftet och höet lades andra sidan detta. Far och farfar sa att det inte blev mycket gjort den sommaren. Militärerna hade en kokvagn och våra grisar som var utomhus fick deras matrester. Militärerna landade till i den intilliggande byskolan innan de kom hit.

Befälet sov i boningshuset. Han hade en ovana att knacka på farstudörren och därefter direkt öppna den, utan att först vänta på svar. Far löste detta genom att låsa dörren, han gick då in i den istället och förstod därmed förhoppningsvis budskapet.

”Ett tydligt minne är att jag fick en sopborste av en generös korpral Kvist.”

Mor bakade bröd i bakugnen och sålde sedan brödskivor till militärerna. De gick ner till brygghuset när de skulle tvätta sig. Några hjälpte gärna till med jordbruket, så att tiden inte blev så lång för dem. En av dem, Olofsson, skulle vi återse på gården 20 år senare för att hjälpa till med en tapetsering.

En kväll hade militärerna fest. Olofsson frågade då om han fick sova i boningshuset, då han inte kunde sova på höloftet på grund av allt oväsen. Ett tydligt minne är att jag fick en sopborste av en generös korpral Kvist.

Under kriget bröts det sommartid stubbar på en mossodling i närheten av gården. Där satt inte stubbarna så hårt fast i marken. Stubbarna bröts upp med hjälp av en stubbrytare, även kallad ”jätte”. Mellan stubbarna bars den på axlarna, trots att den var rejält tung.

”Man kunde se sådana vedtravar lite varstans utmed vägarna.”

Stubbbarna transporterades först med häst och vagn och lades därefter upp i travar för att torka. De fick klyvas då travarna inte skulle vara mer än en meter breda och läggas växelvis likt kilsågat virke.

Därefter mättes de in och lastbilar med häckar kom för att hämta upp. Det kunde vara kreatursbilar, vilka hade heltäckande lämmar där baklämmen hade en fyrkantig öppning till för att stoppa in mindre djur igenom.

Transporten gick framförallt till Helsingborg. Transportörerna hade sina metoder för att få ett så luftigt lass som möjligt, då de fick betalt per volym. De strävade efter att ställa stubbarna snett, så att kontrollanterna vid destinationen fick uppfattningen att lasset innehöll mer än det verkligen gjorde.

En annan metod var att lasta fullt utmed kanterna, men sedan lämna tomrum i mitten. Efter en tid beklagade sig dock transportörerna för far efter att kontrollanterna införskaffat små stegar, för att på så vis kunna stävja fusket.

Skogsägarna blev ålagda att mot ersättning hugga och klyva en viss mängd enmetersved. En tjänsteman kom vid ett tillfälle till gården för att inventera hur mycket skog som fanns. Mängden man blev ålagd att lämna bestämdes sannolikt beroende av mängden skog på respektive fastighet. Man kunde se sådana vedtravar lite varstans utmed vägarna.

”Han berättade att han hade en schäfer, som bara var snäll mot människor i militärkläder.”

Far som endast genomfört halva rekryten blev en vinter inkallad till en beredskapsövning i Errarp vid Skälderviken. Sysslorna bestod bland annat av att gå brandvakt och på den lediga tiden spelades det kort och löstes korsord. Han berättade att han hade en schäfer, som bara var snäll mot människor i militärkläder. Ett annat tidsfördriv var att studera en närliggande flygplatsbyggnation.

Vi prenumererade på tidningarna Skånes Annonsblad samt Norra Skåne och under början av 1940-talet skaffade vi en radio av fabrikatet Centrum-Radio.

Berättelsen är förmedlad av Värsjö Byalag. Ur Skånelinjen – nya berättelser (2020), ett samarbete mellan Skåneshembygdsförbund och Regionmuseet Skåne, finansierat av Statens maritima och transporthistoriska museer.