

Jagare lägger dimridå i juli 1944 Foto: Ernfrid Bogstedt Public Domian
”Jag fick hjärtat i halsgropen. Tänk om den träffade! Vilken katastrof det kunde bli.”
Man från Brantevik, född 1928.
När jag var elva år började andra världskriget. Jag föddes och växte upp i Brantevik, ett sjöfartssamhälle med gamla anor. Fisket och sjöfarten var de näringar som nästan all verksamhet i byn rörde sig kring.
Mellan oss och kriget fanns Östersjön, vilket gjorde att man inte ofta tänkte på kriget och dess fasor. Hade det inte varit för att min far var sjökapten och seglade med lastbåt mellan Sverige och Tyskland under kriget, så hade jag nog inte fått känna av vad kriget kunde föra med sig, till och med för oss i Brantevik.
En av de saker som jag alltid såg fram emot på sommarloven på 30-talet, var att få följa med far på en resa med Utö eller Runmarö. Före kriget kunde dessa resor föra oss till England med last av trä eller malm från Sverige. Tillbaka till Sverige var vi alltid lastade med kol eller koks.
”Det roligaste ombord tyckte jag var att få styra båten.”
Jag tyckte det var roligast med trä- och kokslasterna, för då hade vi däckslast och det fordrades större vaksamhet när man gick föröver till skansen. Det roligaste ombord tyckte jag var att få styra båten. I början var det med ängslan som vakthavande styrman och rorgängaren övervakade min styrteknik, men efter en sommars träning blev jag införd i rullorna och ”mönstrade” på som en sorts extra jungman. Att få ligga i skansen med grabbarna och ta hundvakten med dem gjorde att man kände sig som en riktig sjöman.
När jag därför i början av sommaren 1941 ”mönstrade” på Lidingö på redden utanför Simrishamn, hade jag hunnit lära mig en hel del sjömanskap. Jag skulle denna sommar ensam följa med far till Luleå och tillbaka till Simrishamn igen.
”Sjömännens ersättning för krigsrisk var lägre och riskerna mindre innanför än utanför 3-milsgränsen.”
Mor och jag åkte med lotsbåten ut till Lidingö, som låg för ankar på redden. På grund av kriget skulle färden till Luleå gå innanför 3-milsgränsen. Sjömännens ersättning för krigsrisk var lägre och riskerna mindre innanför än utanför 3-milsgränsen. Genom att vi skulle gå innanför 3-milsgränsen behövde vi dock lots under långa sträckor.
Lots Nilsson från Simrishamn följde med oss till Hanö, där han avlöstes av en kollega som lotsade oss längs Blekingekusten runt Utklippan till Kalmar. Under färden till Kalmar hade vi siktat flera andra båtar på väg norrut. På Kalmar redd samlades alla fartygen för att bilda en konvoj för den fortsatta färden. Marinen ställde upp med eskortfartyg och för första gången fick jag se svenska jagare av Karlskronatyp.
”Alla lastbåtarna i konvojen var målade med neutralitetstecknen på sidan, nämligen svenska flaggan, namnet och Sverige.”
Jag tyckte naturligtvis att allt det, som hände runt omkring oss, var mycket spännande och inte så lite omtumlande. Det skulle bli en händelserik sommar. Efter några timmars gång i konvojen fick jag avlösa rorgängaren och styrde under hans överinseende vidare upp genom Kalmarsund.
Det gällde att hålla sig i konvojens färdlinje, vilket inte var så lätt. Det fick jag snart erfara. Kölvattenlinjen efter oss blev krokig som en sinuskurva.
Det dröjde inte länge förrän far kom upp på bryggan och undrade om jag inte kunde styra båten bättre. Han hade känt på fartygets rörelser, att allt inte gick som det skulle.
Den här kölvattelinjen är ju som ”Sten Stenson Sten från Stenbrohult”, tyckte han och bad rorgängaren ta över styrningen. Jag fick nu tid att titta på hela konvojen och på vyerna längs vår färdväg. Alla lastbåtarna i konvojen var målade med neutralitetstecknen på sidan, nämligen svenska flaggan, namnet och Sverige. Alla båtarna var alltså svenska.
”Orsaken till att vi gick inomskärs var naturligtvis att vi skulle vara bättre skyddade mot krigsfartyg, som var ute efter att sänka svenskt tonnage.”
Vi hade nu kommit upp i höjd med Blå Jungfrun och jag kunde se det blåa töcken som omsvepte ön och som hade gett den sitt namn. Det var en grå dag med en jämnmulen himmel, som nästan utplånade horisonten. Där jag stod med näsan precis över bryggkanten och stirrade ner i vattnet, tyckte jag mig förnimma havets dolda kraft och gömda faror.
När vi därför stävade in mot den småländska skärgården vid Västervik, tyckte jag att det kändes skönt att vara skyddad av öar.
Jagarna for upp och ner längs konvojen för att rätta in alla fartygen för färden inomskärs. Nästan ända upp till Öregrund skulle vi gå skyddade av öar i skärgården. Orsaken till att vi gick inomskärs var naturligtvis att vi skulle vara bättre skyddade mot krigsfartyg, som var ute efter att sänka svenskt tonnage. Signalisterna sände sina meddelanden och en och annan lastbåt lät ångvisslan ljuda.
”Plötsligt satte jagaren som var närmast oss full fart med svart rök bolmande ur skorstenen.”
Jag tyckte att det blev en förtätad atmosfär, som kändes än mer när svart rök plötsligt började bolma ur skorstenen på en jagare och den krängde än åt styrbord och än åt babord för att komma i rätt läge i konvojen. Vi gick nu med lots i segelrännan inne mellan öarna. Man skymtade havsbandet utanför.
Då och då gick en av jagarna en sväng utanför de yttre öarna och kom tillbaka till konvojen ett par öar längre fram. Jag frågade far vad det betydde och fick till svar att jagaren troligen spanade och lyssnade efter ubåtar.
Plötsligt satte jagaren som var närmast oss full fart med svart rök bolmande ur skorstenen. Den krängde över åt babord och svängde styrbord med riktning ut mellan de närmaste öarna. Från bryggan fick vi också i nästa ögonblick se det, som hade fått jagaren att sätta full fart.
”En främmande, fientlig ubåt hade skjutit av en torped mot ett av fartygen i konvojen! Men vilket?”
Ute från havet närmade sig en vit strimma. Alla ombord som såg strimman, visste med detsamma vad det var frågan om. Många i besättningen hade varit med om det tidigare. En främmande, fientlig ubåt hade skjutit av en torped mot ett av fartygen i konvojen! Men vilket?
Torpeden kom närmare och närmare. Ännu kunde man inte avgöra om det skulle bli träff eller inte. Den tycktes komma ner mot oss. Jag fick hjärtat i halsgropen. Tänk om den träffade! Vilken katastrof det kunde bli.
Far stod vid maskintelegrafen beredd att ändra farten och styrman sände ner utkiken för att se till att alla var på benen i skans och hytter. Rorgängaren fick order om att hålla rak kurs, för vad skulle man göra i den trånga segelrännan.
Efter en stund, som tycktes lång som en evighet, fick vi se den vita torpedstrimman korsa konvojens kurslinje för om oss. Jag hade stått som förstenad på styrbords bryggvinge och bara stirrat på torpedstrimman under tiden som den var på väg mot oss.
Jag tror inte att rorgängaren stöttade fartygets kurs en enda gång under den stunden. Men när torpeden korsat vår kurs for alla över på babordssidan, utom rorgängaren förstås, för att följa torpedens fortsatta väg mot land. Jag tror att alla på konvojfartygensbryggor hade uppfört sig på samma sätt som vi under torpedens framfart. Och jag är säker på att alla började tänka på nästa torpedstrimma, långt innan torpeden hade nått land.
”Den jagare som hade stuckit ut mellan öarna, hade under torpedanfallet febrilt sökt efter ubåten.”
Smällen när torpeden exploderade mot en liten ö innanför seglingsrännan blandade sig med smällarna från jagarens sjunkbomber. Den jagare som hade stuckit ut mellan öarna, hade under torpedanfallet febrilt sökt efter ubåten. Den hade fått kontakt och fällde nu sina sjunkbomber i snabb följd.
Den gick runt, runt och satte in det ena anfallet efter det andra. Den jagare som var kvar vid konvojen, signalerade till alla båtarna att hålla kursen och farten.
Det var nu sent på eftermiddagen och hela besättningen var på benen. På bryggan höll vakten utkik efter nya torpedstrimmor och far meddelade till maskinrummet att de skulle vara på alerten. Vi kunde fortfarande se jagaren fara fram och tillbaka utanför öarna och släppa sina sjunkbomber.
Den höll på med detta en lång stund, till synes fast besluten att inte släppa den fientliga ubåten ur greppet. Fortfarande hade vi inte sett någon ny torpedstrimma, så troligen kunde ubåten inte få iväg fler torpeder på grund av jagarens envisa jakt.
”Svenska krigsfartyg hade visat att de kunde vara effektiva när det gällde.”
Ubåtsjakten slutade lika fort som den hade börjat och jagaren gick snabbt ifatt konvojen. Under tiden som ubåtsjakten pågick pratade man på bryggan om jagarens chanser att träffa ubåten. Det erfarna sjöfolket trodde inte att jagaren hade fått in någon träff.
Desto mer överraskade och tillfredsställda blev de när jagaren meddelade att man hade upptäckt en oljefläck på vattnet efter sjunkbombningen. Ett tecken så gott som något på att ubåten var träffad. Inte konstigt då att den inte hade skjutit iväg fler torpeder. Svenska krigsfartyg hade visat att de kunde vara effektiva när det gällde.
Färden gick nu vidare med nya lotsbyten och navigering inne under land längs Östergötlands och Sörmlands kuster. Vi kom så småningom till Landsort, där den riktiga inomskärseglingen började.
”När vi sedan sade adjö till lotsen i Öregrund och gav oss ut i Bottenhavet, var det som att lämna en trygg hamn och ge sig ut på en stormig seglats, även om det var ett sommarskönt hav.”
Här var vi också helt skyddade och jag njöt i fulla drag när vi sakta ångade fram mellan öarna. Förbi Dalarö med ständiga kommandon från lotsen om roderändringar och möten med skärgårdsbåtar. Vidare ut på Nämndöfjärden och förbi Sandhamn med alla dess vita segel. Hela den här sträckan var någonting som jag njöt av i fulla drag varje gång som vi passerade.
När vi sedan sade adjö till lotsen i Öregrund och gav oss ut i Bottenhavet, var det som att lämna en trygg hamn och ge sig ut på en stormig seglats, även om det var ett sommarskönt hav. Men hela den långa färden upp till Luleå, och det var först när vi kom upp till Kvarken som vi åter fick navigera mellan öar.
Under hela vägen upp från Öregrund hade vi navigerat efter utlagda kurser. I Luleå tog det ett par dagar att ta in full last av malm när vi väl vi hade kommit till lastkajen.
”Jag hade fått något extra spännande att berätta för mina kompisar när skolan började.”
Snart var vi på väg söderut igen. Färden åter till Simrishamn gick utan några torpedanfall och följde de vanliga rutinerna ombord med målning, spolning, styrning, hundvakter, glas och annat som hör sjömanslivet till.
Som vanligt kom lotsbåten från Simrishamn ut och hämtade mig samtidigt som den lämnade och hämtade lots. Den här sommaren var det dock med en annorlunda känsla som jag gick iland. Jag hade fått något extra spännande att berätta för mina kompisar när skolan började.
Berättelsen är förmedlad av Hembygdsföreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Ur Skånelinjen – nya berättelser (2020), ett samarbete mellan Skånes hembygdsförbund och Regionmuseet Skåne, finansierat av Statens maritima och transporthistoriska museer.