”Mors café, i hörnet av Batteritorget och Skepparegatan, var ständigt fullt.”

Iris Pråme, född 1930, Råa.

Det blev livligt på Råå! Mors café, i hörnet av Batteritorget och Skepparegatan, var ständigt fullt. Det låg militärer förlagda runt omkring där vi bodde, på skolan, i Missionskyrkan och ner mot hamnen. Så det var mycket kaffekokning och bullar som skulle bakas.

“Mor hade ju mycket att stå i så min äldre syster Anna-Stina och jag visade upp samma utrustning, min syster på förmiddagen och jag efter lunch.”

Mörkläggningen tror jag att vi alla har starka minnen ifrån. Och mitt minne av far i landstormens uniform är väldigt tydligt. Vi tyckte att han var så stilig.

Hotet om evakuering spred förstås viss ängslan. Alla skolbarn skulle ta med sig och visa upp lakan och handdukar med namnlappar för ”Fröken”. Allt skulle finnas tillhands vid snabbevakuering.

Mor hade ju mycket att stå i så min äldre syster Anna-Stina och jag visade upp samma utrustning, min syster på förmiddagen och jag efter lunch.

Vägspärren på Landskronavägen, eller Nya vägen som vi sa, sattes nog upp snart efter tyska angreppet på Danmark. Man placerade taggtrådshinder som ett jättemitträcke där vägen var så rak att man befarade att flygplan skulle kunna landa. Bilarna fick köra utmed på smala vägbanor.

“Jag och mina kompisar var ju för unga för att få dansa men spana in de äldre flickorna gjorde man ju.”

Och vem minns inte Nelly Björk och hennes verksamhet! Till tant Nelly skickades man med fars håliga strumpor, neg djupt och bad att få dem ”förfotade”. Det var ju ”kupong” på textil, skor och kläder så det gällde att ”vända och sy om” och att riva upp och sticka nytt.

Självklart minns jag dansbanan ner vid Åkroken. Jag och mina kompisar var ju för unga för att få dansa men spana in de äldre flickorna gjorde man ju. Kollade vem som dansade med vem och hur dom dansade. Här möttes både vänner för stunden och sådana som än idag är gifta med varandra.

“Efter en stund droppade något ner på mitt huvud …”

Så minns jag förstås den dramatiska hemresan med tåg från moster i Marieholm. Delar av en nyslaktad gris skulle hemföras nedpackad i en resväska som far lyfte upp på hatthyllan. Det var ju en ”svart gris”.

Efter en stund droppade något ner på mitt huvud, men ett ”sitt stilla” viskades uppfordrande från mor, som väl hemkommen deklarerade att ”aldrig mer”, då fick vi hellre vara utan kött
på bordet.

Berättelsen är förmedlad av Rydebäcks museiförening. Ur Råå Museiförenings tidning (2004) “Mera vilja än vapen” av Stina B-son Norling. Webbversionen är lätt redigerad av Regionmuseet Skåne. Ur Skånelinjen – nya berättelser (2020), ett samarbete mellan Skåneshembygdsförbund och Regionmuseet Skåne, finansierat av Statens maritima och transporthistoriska museer.