“Jag var sju år när kriget bröt ut”

Vivian Thelandersson, född 1932 i byn Värsjö i dåvarande Röke socken, Västra Göinge härad.

Jag var sju år när kriget bröt ut. Min mor och jag var i Bjärabygget och plockade bär. Vi fick reda på av dem som vi var hos att tyskarna gått in i Polen. Vi cyklade då hem så fort som möjligt. När det var mörkt så var vi ålagda att sätta för alla fönster och undvika all belysning. Man brukade i vilket fall lägga sig när det blev mörkt, det var dyrt att sitta uppe och ”bränna lyse i onödan”.

“Jag kommer ihåg hur himlen lyste upp då planet störtade.”

Det kom flyg över byn i kolonner om nätterna och tåg med täckta vagnar passerade förbi på den intilliggande järnvägen. Flygfältet i Fedingshult fylldes med traktorer och skrot, så att tyskarnas plan ej skulle ha någon möjlighet att landa där.

I vårt område överskuggar flygplanskatastrofen i byn Höjalen i Vittsjö socken år 1944 det mesta, när det gäller vad folk pratade om på den tiden. Det var då en Lancaster-bombare som blivit beskjuten av ett tyskt jaktplan störtade och sju engelsmän omkom. Jag kommer ihåg hur himlen lyste upp då planet störtade.

Vi hade ingen radio, så vi fick gå till grannen för att lyssna på deras. Har dock för mig att vi prenumererade på tidningen Skånes Annonsblad.

“Vid ett tillfälle bakade min mor bullar till militärerna och min far bjöd dem på kaffe. Flera bybor kom då och undrade om det var en allmän bjudning.”

Det var ransonering på mycket. Fjärdingsman Rundbäck från Röke delade ut kupongerna i Värsjö småkyrka, som tillika var vårröstlokal. Jag kommer ihåg att vi rostade hela kaffebönor i stekpannan och därefter malde dem. Kuponger krävdes även till vårt hönsfoder. Jag minns det amerikanska feta fläsket som fanns tillgängligt och som inte alls var gott. Det var separata kuponger för grovt och fint mjöl, men det fifflades en del med det.

På den tiden hade nästan alla i byn höns. Några hade även kaniner, detta dels för köttets skull men även för att sy mössor av kaninpälsen. En skomakare Friman var inneboende hos oss och vi hade 30 militärer bland halmen i vårt uthus. Befälet från Östergötland bodde däremot i boningshuset. Jag förstod inte hans dialekt.

Vid ett tillfälle bakade min mor bullar till militärerna och min far bjöd dem på kaffe. Flera bybor kom då och undrade om det var en allmän bjudning.

“Ibland kunde våra glasflaskor med mjölk i frysa sönder på vägen till skolan.”

Jag minns några av de finska krigsbarnen, det var fem syskon som bodde hos var sin familj i byn. De gick som oss övriga i byskolan, som jag hade tre kilometer till. Dit fick vi gå i alla väder. På 1940-talet var det väldigt kalla vintrar med ner mot -35° C. Ibland kunde våra glasflaskor med mjölk i frysa sönder på vägen till skolan. En del barn kom för sent morgonen, då de ville vänta till det blev några grader varmare. Detta var inte uppskattat av läraren.

För att hålla fötterna varma hemma i våra sängar på nätterna lade vi flaskor med varmvatten i eller uppvärmda tegelstenar under täckena. Man bröt upp stubbar den närliggande byn Stjärneholm, som därefter gick till Helsingborg för att användas som bränsle. Jag kommer ihåg att det fanns gott om huggormar under en av dem. En av lastbilstransportörerna drygade ut sin inkomst genom att hugga bort stämpelmärkena och därefter stjäla stubbarna.

“Fröken Ruds pensionat som låg i byn tog emot polska judinnor.”

Fröken Ruds pensionat som låg i byn tog emot polska judinnor, de arbetade som sömmerskor på Junex-fabriken. Det var alldeles fullt av dem på pensionatet och vi barn tyckte det var spännande att vara där. En av judinnorna ansvarade för matlagningen. Vi visste inte då varför de var i Sverige.

Militärerna var under en längre period i grannbyn Sandsjöholm med sina tält, hästar och fordon. Militärerna besöktes ibland av några övernattande flickor från Fagerhult, som arbetade på Junex-fabriken.

En händelse det talades om men som eventuellt endast är en skröna, är att isen brustit och att en stridsvagn då sjunkit i en närliggande sjö. Man har på senare tid försökt att återfinna den sjunkna stridsvagnen i Skinningeholmssjön, men utan framgång. Det skulle kunna vara så, att man istället borde ha letat i den betydligt mindre Andsjön vid Sandsjöholm.

“I en av skyttegravarna byggde vi sedan en koja.”

En hel del skyttegravar grävdes i närområdet. I en av skyttegravarna byggde vi sedan en koja. En brandövning genomfördes, genom att militärerna eldade upp ett av uthusen i byn.

Självaste kronprins Gustaf (VI) Adolf sägs ha varit i trakten för att inspektera beredskapsarbetet. En del barn boende vid kusten flyttade tillsammans med minst en av föräldrarna inåt landet, då de ansågs vara mer säkert här. En av dessa var Hasse Alfredsson och hans föräldrar, som flyttade från Helsingborg och blev inneboende hos Joel Jönsson i Sjöholma.

En annan fara som skapade oro var sjukdomen tuberkulos, vilken orsakade en hel del av de äldre byinvånarnas död.

“En handlare tyckte att barnen i byn skulle få något så exotiskt som tre bananer vardera.”

På fritiden kunde vi spela brännboll på den dåvarande motsvarigheten till E4:an, ibland kom det någon enstaka bil och störde vårt spel. Var det bra skare om vintern åkte vid spark, vi kunde även koppla ihop våra sparkar i en rad. Det fanns flera backar i byn som vi brukade åka skidor nerför. En populär inomhuslek var att sitta vid ett bord och kasta en tändsticksask. Det gällde då att den landade stående upp på bordet, vilket gav högst poäng i leken.

Det var en lättnad när freden kom och importen återupptogs. En handlare tyckte att barnen i byn skulle få något så exotiskt som tre bananer vardera.

Berättelsen är förmedlad av Värsjö Byalag. Ur Skånelinjen – nya berättelser (2020), ett samarbete mellan Skåneshembygdsförbund och Regionmuseet Skåne, finansierat av Statens maritima och transporthistoriska museer.