En julkväll vid 1500-talets mitt håller änkan Sissela Ulfstand gille för gårdsfolket på Trolle Ljungby. Under middagen berättar hon att det sägs att trollen varje julaftonsnatt håller gästabud under en stor sten, Maglesten, som ligger i närheten av slottet. Hon undrar hur det egentligen ligger till och frågar om någon i sällskapet kan rida dit och se efter.
En modig dräng erbjuder sig att undersöka saken och väl framme upptäcker han att sägnen är sann. Den stora stenen står på guldpelare och under den har trollen fest. När trollen upptäcker drängen räcker de honom ett dryckeshorn att skåla med och en pipa att spela på.
Just som drängen ska dricka uppenbarar sig en flicka som hålls tillfånga av trollen. Hon varnar drängen och råder honom att genast ta sig därifrån. Flickan säger åt drängen att han skall rida tvärs över plogfårorna. Då får nämligen trollen svårt att komma ikapp honom eftersom formen av ett kors bildas när man korsar fårorna. Och kors, det tål inget troll. Istället måste trollen springa längs med fårorna i åkern. Innan de vet ordet av har drängen snott åt sig såväl horn som pipa, och rider i ilfart mot slottet.
Trollen tar genast upp jakten, men eftersom de tvingas springa längs med plogfårorna är de inte snabba nog. När drängen hunnit över vindbryggan till slottet kastar trollen i stället en förbannelse. Inte nog med att både häst och ryttare skall dö, slottet skall också drabbas av tre bränder. Om hornet och pipan någonsin flyttas från slottet ska även godsägaren drabbas av stor olycka.