Why does an old hungry man need your victory parade day? – Ljubertsy, Ryssland, 9 maj 2020
Publicerad:
Kristianstads konsthall
Vem tjänar på militärparader när de som överlevde kriget har glömts bort?
Vem ärver de dödas tystnad när deras minne blir till en parad?
Jag vill minnas på ett annat sätt — utan stridsvagnar bland fyrverkeri.
/Diana
Segerdagen den 9 maj 1945 när Sovjetunionens segrade över Nazityskland under andra världskriget, är en av Rysslands mest betydelsefulla nationella högtidsdagar. Dagen har blivit en stark symbol för nationell stolthet, historisk rättfärdighet och kollektiv identitet.
Under de senaste två decennierna har högtiden fått en alltmer central roll i statens ideologiska berättelse och politiska legitimitet. Varje år fylls större städer runt om i Ryssland av storskaliga militärparader, flyguppvisningar och offentliga processioner. I den officiella berättelsen framställs kriget som ett heligt och rättfärdigt uppdrag, och segern som en källa till moralisk auktoritet för den nutida ryska staten. Samtidigt finns en skarp kontrast mellan de påkostade militära evenemangen och veteranernas vardagliga verklighet, något som har lett till växande kritik.
Firandet sker till ett betydande ekonomiskt och etiskt pris. Uppskattningar visar att själva segerdagsparaden på Röda torget kan kosta upp till 190 miljoner svenska kronor varje år, medan de totala nationella utgifterna för evenemang och mediebevakning uppnår till omkring 530 miljoner kronor. Samtidigt har många av de kvarvarande veteranerna från andra världskriget levt i fattigdom, med pensioner som inte har räckt till grundläggande behov som mat, medicin, boende och vård.
Jag såg detta och andra monument många gånger när jag var barn. Jag levde i den här staden från födseln fram till 37 års ålder, tills det fullskaliga kriget i Ukraina började och jag tvingades lämna mitt land. Senare, på grund av mina antikrigsuttalanden i samband med invasionen av Ukraina, inleddes ett brottmål mot mig enligt artikel 280.3 i den ryska strafflagen (”Offentliga handlingar som syftar till att misskreditera Ryska federationens väpnade styrkor”). Domstolen dömde mig i min frånvaro till åtta års fängelse i en straffkoloni. Det är möjligt att jag aldrig kommer att se detta monument igen. Det finns ett mycket stort antal sådana monument över hela Ryssland, i nästan varje stad. Jag kan bara, med tvekan, smärta och en känsla av obehag, säga:
”Varför behöver en gammal hungrig veteran er militärparad?”
Kamera: Ekaterina Frolova
“Why does an old hungry man need your victory parade day?” – Lyubertsy, Russia, May 9, 2020
Who profits from war parades when those who survived the war are forgotten?
Who inherits the silence of the dead, when their memory is paraded?
I want to remember differently — without tanks in the fireworks. /Diana
Victory Day (May 9) commemorates the Soviet Union’s victory over Nazi Germany in World War II and is one of Russia’s most significant national holidays. Beyond remembrance, it has become a powerful symbol of national pride, historical righteousness, and collective identity.
Over the past two decades, this holiday has taken on an increasingly central role in the state’s ideological narrative and political legitimacy. Each year, large-scale military parades, air shows, and public processions fill major cities across Russia. Within the official dominant narrative, the war is framed as a sacred and righteous mission, and victory as a source of moral authority for the present-day Russian state. However, there is a sharp contrast between the lavish military events and the everyday realities of veterans which has led to growing criticism. This celebration comes at a significant financial and ethical cost. Estimates suggest that the Victory Day parade on Red Square alone costs up to 190 million Swedish kronor each year, with total national spending on events and media coverage reaching 530 million. At the same time, many surviving World War II veterans have lived — and continue to live — in poverty, with pensions often too low to cover basic needs such as food, medication, housing, and healthcare.
I saw this and other monuments so often when I was a child. I lived in this city from birth until the age of 37, until the full-scale war in Ukraine began and I was forced to leave my country. Later, for my anti-war statements related to the invasion of Ukraine, a criminal case was opened against me under Article 280.3 of the Russian Criminal Code (“Public actions aimed at discrediting the Armed Forces of the Russian Federation”). The court sentenced me to eight years in a penal colony. It is possible that I will never see this monument again. There are a huge number of such monuments all over Russia, in almost every city. I can only say with hesitation, pain, and a sense of unease “Why does an old hungry man need your victory parade day?”
/Diana
Camera: Ekaterina Frolova
I utställningen visas fem videoverk och fyra dokumentära videor.
Videoverken (video-novellerna) är producerade mellan 2018 och 2020. De har tillkommit genom ett nära samarbete mellan konstnären och de medverkande personerna.
De visuella berättelserna bygger på fyra möten där Anna, Kiryl, Mila och Varvara delar med sig av personliga svårigheter och livsavgörande händelser, samtidigt som konstnärens egna kritiska reflektioner vävs in. Videoverket Why Does an Old Hungry Man Need Your Victory Parade Day? utgår från konstnären själv.
There are five video works and four documentary-based videos in the exhibition.
The video works, or “video novellas,” were produced between 2018 and 2020. They are the result of a collaborative practice between the artist and the protagonists.
The visual narratives are based on four encounters in which Anna, Kiryl, Mila, and Varvara share their personal struggles and life-changing moments, interwoven with the artist’s own critical reflections. The video Why Does an Old Hungry Man Need Your Victory Parade Day? features the artist herself.