Utan titel – performance på Museum of Viennese Actionism, Österrike, 2024

I denna performance används konstnärens eget blod som material tillsammans med en rysk militäruniform, i en ritual av rening. Handlingen är både en protest och ett uttryck för maktlös acceptans, och berör skärningspunkten mellan krig, sårbarhet och kollektiv skuld. Verket skapar en dialog mellan det kroppsliga och det politiska.

Mot bakgrund av efterkrigstidens konstscen i Wiens växte gruppen Wiener Aktionismus fram i början av 1960-talet. Aktionisterna använde den mänskliga kroppen som konstnärligt material och iscensatte medvetet provokativa performanceverk, ofta med inslag av blod, självförvållad smärta och organiska substanser som mjölk, urin och inälvor. Som en reaktion mot vad de uppfattade som en utbredd förträngning av Österrikes delaktighet i nazistiska grymheter och övergrepp, ville de konfrontera samhället med obearbetade historiska trauman genom att göra kroppen till en plats för exponering, minne och uppgörelse.

Tidigare arbetade Burkot med rödbetsbuljong som ett symboliskt material. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 upplevde hon dock att denna metafor inte längre var tillräcklig. Som konstnär med ursprung i Ryssland och med en tydlig antikrigshållning drog hon slutsatsen att hon inte längre kunde förlita sig på symboliskt rött pigment i en tid då människor dödades. Hon började därför använda sitt eget blod som en del av sina performance och aktioner.

Blodet framträder därmed som både ett konstnärligt och politiskt material, som direkt binder samman frågor om liv, död och ansvar med konstnärens egen kropp. Att arbeta med blod förflyttar handlingen bortom symbolisk representation och in i direkt upplevelse. Videon som dokumenterar ögonblicket då blodet tappas blir därmed en övergång mellan kroppen och den efterföljande performancen. Här finns inget spektakel, utan en stillsam, procedurmässig handling där blodet lämnar kroppen och blir material. I detta ögonblick görs en biologisk process synlig, och kroppen framträder som en källa till mening snarare än som metafor.

I detta sammanhang blir blodet en handling av ansvar: ett vittnesmål som syftar till att stå emot estetisering som blir en form av spektakel. Användningen av blod gör kroppen till en skärningspunkt mellan personliga erfarenheter, minne och den politisk verklighet som verket har sin utgångspunkt i.

Untitled. Documentation of performance at the Museum of Viennese Actionism, Austria (2025).

In this performance, the artist blood is used as material and a Russian military uniform in a ritual of cleansing. It is both an act of protest and an expression of powerless acceptance, addressing the intersection of war, vulnerability, and collective guilt. It creates a dialogue between the corporeal and the political.

Against the backdrop of Vienna’s postwar art scene, the group Wiener Aktionismus emerged in the early 1960s. The Actionists used the human body as artistic material, staging deliberately provocative performances that often involved blood, self-inflicted pain, and organic substances such as milk, urine, and entrails. Reacting against what they perceived as a widespread suppression of Austria’s involvement in Nazi atrocities, they sought to confront society with unresolved historical trauma by turning bodies into sites of exposure, memory, and reckoning.

Earlier, within the framework of Sweat and Blood, Burkot worked with beetroot broth as a symbolic material. However, following Russia’s full-scale invasion of Ukraine in 2022, this metaphor came to feel insufficient. Born and raised in Russia and taking a firm anti-war stance, the artist concluded that she could no longer rely on symbolic red pigment at a time when people were being killed. She therefore began incorporating her own blood into performances and actions.

Blood thus emerges as both an artistic and political material, binding themes of life, death, and responsibility directly to the artist’s own body. Working with blood shifts the action beyond symbolic representation and into lived experience. The video documenting the act of drawing blood functions as a transitional link between the body and the subsequent performance. There is no spectacle — only a quiet, procedural gesture in which blood leaves the body and becomes material. This act renders a biological process visible and asserts the body as a source of meaning rather than mere metaphor. In this context, blood becomes an act of responsibility: a testimony that resists the aestheticisation of spectacle. Its use in the subsequent performance situates the work within a framework in which the body becomes an intersection of experience, memory, and political reality.