Anna – Landsbygden vid Ruza, Ryssland, 2018
Publicerad:
Kristianstads konsthall
Den här sommaren inträffade en mycket smärtsam händelse i min familj. Efter det föll jag in i ett tillstånd av skräck och mardrömslik ensamhet. Jag skrev ett inlägg på Facebook om det, där jag öste ur mig all min smärta för att dela den med människor som upplevde något liknande.
Jag tillbringade min tidiga barndom på min mosters datja. Det brukade vara en by med fem hus vid flodens strand. Mina syskon och jag var lämnade åt oss själva, och nästan ingen höll uppsikt över oss när vi gick ut. Det var som en vild sammansmältning med naturen: skogen som ett hem, solrosfältet som en ändlös labyrint där man helt försvann, trollsländor, skräddare, det mörka, släta flödet i den snabba, rena floden, hängbron, eken mitt på fältet. Och det fanns ingenting annat — inga tankar på vad som skulle hända i morgon, inga problem eller känslomässiga sår. Det var ren och vild lycka.
Tiden gick, allt förändrades, och nu, nästan trettio år senare, återvände jag hit – till platsen där början på mitt liv sattes i rörelse – för att leva igenom den smärta jag upplever nu, på den plats som en gång gav mig styrka.
/Anna
Anna – The countryside nearby Ruza, Russia, 2018
This summer a very painful event happened, connected to my family. After that I fell into a state of terror and nightmarish loneliness. I wrote a post on Facebook about it, where I poured out all my pain in order to share it with people who are experiencing something similar.
I spent my earliest childhood, at my aunt’s dacha. It used to be a village of five houses on the riverbank. We – my sister and three brothers – were left to ourselves and almost no one supervised us when we went out. It was like a wild merging with nature: the forest as a home, the sunflower field as an endless maze you sink into completely, dragonflies, water striders, the dark smooth flow of the fast clean river, the suspension bridge, the oak tree in the middle of the field. And there was nothing else — no thoughts about what would happen tomorrow, no problems or emotional wounds. It was pure wild happiness. Time passed, everything changed, and now, almost 30 years later, I returned here, to the place where the beginning of my life was set in motion, to live through the pain I am experiencing now, in the place that once gave me strength.
/Anna
Camera: Ekaterina Frolova
I utställningen visas fem videoverk och fyra dokumentära videor.
Videoverken (video-novellerna) är producerade mellan 2018 och 2020. De har tillkommit genom ett nära samarbete mellan konstnären och de medverkande personerna.
De visuella berättelserna bygger på fyra möten där Anna, Kiryl, Mila och Varvara delar med sig av personliga svårigheter och livsavgörande händelser, samtidigt som konstnärens egna kritiska reflektioner vävs in. Videoverket Why Does an Old Hungry Man Need Your Victory Parade Day? utgår från konstnären själv.
There are five video works and four documentary-based videos in the exhibition.
The video works, or “video novellas,” were produced between 2018 and 2020. They are the result of a collaborative practice between the artist and the protagonists.
The visual narratives are based on four encounters in which Anna, Kiryl, Mila, and Varvara share their personal struggles and life-changing moments, interwoven with the artist’s own critical reflections. The video Why Does an Old Hungry Man Need Your Victory Parade Day? features the artist herself.