Den 11 juli 1897 lyfter en vätgasballong från Danskön i Svalbard. I korgen finns tre upptäcktsresande från Sverige; Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel. Målet med resan är att bli de första som lyckas ta sig till Nordpolen men i stället väntar ett öde som kommer bli känt för omvärlden först tre decennier senare. Jan Troells film Ingenjör Andrées luftfärd bygger på expeditionens försök att ta sig levande över polarisen.

I Sverige blir ingenjören Salomon August Andrée riksnyheter när han 1893 tar sig från Stockholm till Finland och blir den första svensken som flyger ensam med en vätgasballong. Med hjälp av sitt kändisskap lyckas Andrée få både Alfred Nobel och kung Oscar II att bidra till finansieringen av en polarexpedition. Ballongen som ska ta sällskapet till Nordpolen är specialkonstruerad av Andrée och får namnet Örnen.  

Ett första försök

1896 gör expeditionen ett första försök att lyfta från Danskön men vädret sätter stopp för resan. Vid detta tillfälle är meteorologen Nils Ekholm en del av expeditionen. Han har kunskap om arktiska förhållanden och inser att resan kommer bli svår att genomföra. Nils Ekholm kräver att Örnen ska testflygas innan de gör ett nytt försök men Andrée vägrar. Detta leder till att Nils Ekholm lämnar expeditionen och till 1897 har han ersatts av Knut Fraenkel.   

Andrée har beräknat att resan över Nordpolen ska ta sex dygn men vid denna tid har inte någon ballong lyckats hålla sig flygande mer än ett dygn. När Örnen lyfter från Danskön 1897 finns det inte bara förnödenheter och brevduvor ombord utan också champagne och punsch, rysk och amerikansk valuta och högtidskläder.

Men starten blir skakig och efter lite mer än sextio timmar i luften tvingas Örnen nödlanda på den arktiska isen. Expeditionen befinner sig då nästan femtio mil från startplatsen och de tre expeditionsmedlemmarna tvingas nu fortsätta till fots. I tre månader vandrar de över isen innan de den 5 oktober hittar Vitön, en avlägsen och svårtillgänglig ö i Svalbard.  

Polarexpeditionen försvinner

Spåren efter polarexpeditionen tar slut i samma stund som de lämnar Spetsbergen och under 33 år är deras öde okänt. I augusti 1930 passerar ett sälfångstfartyg Vitön och delar av besättningen går i land för att hämta färskt vatten. Av en slump upptäcks expeditionsmedlemmarnas döda kroppar tillsammans med bland annat dagböcker, kamerautrustning, vapen, kläder och rester av mat. Med hjälp av dagboksanteckningar, loggböcker, brev skrivna till anhöriga och foton får eftervärlden till slut veta vad som hände med polarexpeditionen och de tre männen. Men vad som ledde till deras död är än idag en gåta.

I Andrées efterlämnade papper kommenterar han varningarna han får från en fransk kollega: ”Det är möjligt att han har rätt, men det är för sent nu. Alla förberedelser är gjorda och kan inte tagas tillbaka”. I Andrées testamente som upprättas innan expeditionen skriver han: ”Jag har en föraning om att denna fruktansvärda resa kommer att innebära min död”.  

Ingenjör Andrées luftfärd

Jan Troells film om Andrées polarexpedition, Ingenjör Andrées luftfärd, filmades under sex månader 1981 vid bland annat Hovs hallar i Skåne och Bottenviken. Premiären hölls i Gränna den 26 augusti 1982 och expeditionens medlemmar spelades av Max von Sydow (Salomon August Andrée), Göran Stangertz (Nils Strindberg) och Sverre Anker Ousdal (Knut Fraenkel). 

Men vad var det som lockade Jan Troell i historien om Andrées polarexpedition?  

– Jag tyckte att det var intressant att Andrée målade in sig i ett hörn genom att han trodde blint på att han med luftballong skulle kunna komma till Nordpolen. På första expeditionen så måste han ju ha insett att det inte skulle bli så lätt som han trodde. Men i stället för att skippa planerna så bestämde han sig för att göra ett nytt försök igen nästa år och då med vetskapen om riskerna. Det är ungefär som att man kliver upp på högsta hyllan på hopptornet i en simbassäng och folk förväntar sig att man ska hoppa. Men så hoppar man inte, utan går ner för trappan och tillbaka. Det kunde han [Andrée] inte tänka sig, säger Jan Troell.  

Den moraliska komplikationen att Andrée tog med sig två unga män när han kände till de stora riskerna var också något som gjorde Jan Troell intresserad av att göra film av expeditionens öde.  

En frusen dröm – 100 år efter expeditionen

Femton år senare, 1997, hade Jan Troells dokumentär om polarexpeditionen, En frusen dröm, premiär. Svenska Filminstitutet beskriver den som “en stillsam men suggestiv dokumentär som speglar regissörens intresse för fotografi”. Medan spelfilmen fokuserade mer på relationen mellan expeditionsmedlemmarna ligger det i dokumentären i stället mer fokus på spåren efter expeditionen. Och under åren som gått sedan spelfilmens premiär hade det också framkommit nytt material.  

– Alla bilder och material som kommit fram tyckte jag var så fascinerande att jag kände att jag inte var färdig med ämnet och ville göra en dokumentärfilm också. I samma veva hade Göran Gunér, filmare och filmproducent, blivit tillfrågad om att göra en dokumentärfilm till Andréemuseet i Gränna. Så vi slog samman våra projekt och det blev den här filmen, säger Jan Troell. 

Text: Jennie Lindholm

Källor: Grenna museum, Svenska Filminstitutet, Stockholmskällan, P3 Dokumentär m. fl.