Kusten utmed Hanöbukten, från Tosteberga i norr till Stenshuvud i söder, kallas Ålakusten. Här har ålfisket varit omfattande och betydelsefullt sedan lång tid tillbaka. Den första säkra uppgiften om ålfiske i Skåne är från år 1500. Ärkebiskopen Börje i Lund ger då Olof Foldhe och hans syster Kristina rätt att bruka en åldrätt i Åhus. Att äga en drätt innebar rätt att fiska med fasta redskap, men skyldighet att betala skatt för drätten till kronan. 

Vid mitten av 1700-talet förlorade kronan skatterätt och inflytande över ålfisket. De stora godsen köpte upp många av drätterna, men arrenderade ut dem till lokala ålfiskare. 

De flesta ålabodarna längs Ålakusten byggdes under perioden 1820–1840. I bodarna förvarade ålfiskaren sina redskap, och där bodde han och hans lejekarlar under tiden ålfisket pågick. 

I dag är den europeiska ålen en rödlistad art och räknas som akut hotad. Enligt Naturskyddsföreningen har ålbeståndet minskat med 98 procent sedan 1950-talet. I svenskt hav är det helt förbjudet för fritidsfiskare att fiska ål sedan 2007 och endast ett fåtal yrkesfiskare har licens för att fiska ål. Men det är inte bara överfiske och tjuvfiske som är ett hot mot ålen. Försvunna våtmarker och expansionen av vattenkraft har också påverkat mängden ål i våra vatten.

Fiskeredskap – så fångar man en ål

Ålfisket har långa traditioner och historiskt har man använt sig av flera olika redskap för att fånga ålen. Här kan du läsa om några av dem.

Ålkista

En ålkista är ett fast fångstredskap placerat i rinnande vatten. Här fångas ålen när den vandrar ned mot havet. Kistorna kunde vara placerade vid sjöars utlopp eller invid vattenkvarnar. Ålkistornas utseende och material har varierat över tid och efter lokala förhållanden. Principen utgörs av en ränna som leder vattnet in i kistan som måste vara tillräckligt tät för att ålen ska bli kvar men samtidigt tillåta att vattnet passerar kistan. I rännan finns en lucka för att stänga av vattnet i samband med vittjning. 

Ålkupa

Ålkupan är ett strutformat fiskeredskap tillverkat av flätade vidjor. Via den bredare öppningen leds ålen in ett stängt utrymme som den inte kan hitta ut ur. Ålkupan vittjas antingen via en öppning/lucka på sidan eller via den smala änden som täcks av en träplugg. Ålkupor användes främst vid fiske i sjöar och åar men även i havet. Den förankrades med en tyngd till bottnen och kunde förses med ett rep och flöte för vittjning. För att locka till sig ålen agnades ofta kuporna med småfisk eller fiskavfall. 

Homma

Homma kallas även ryssja och har använts i Sverige sedan tidig medeltid. Hommorna är tillverkade av garn med fina maskor och förankras genom pålar och stenar. Via så kallade armar leds fisken in igenom en avsmalnande strut och fångas i ett stängt utrymme.  Nätet till homman är uppspänt på ringar som från en större öppning minskar i omkrets till ett stängt utrymme där nätet knutits ihop.  

I äldre tid var nät arbetskrävande då de framställdes från grunden. Tråden skulle spinnas, näten bindas och impregneras för att bättre stå emot väder och vind. De krävde också mycket underhåll då de ofta gick sönder och behövde lagas.

Ljuster

Ljuster är ett fiskeredskap som spetsar fisken. Ljustret kan till formen liknas vid en gaffel med hullingförsedda spetsar. Vanligen tillverkat av järn och fäst på ett skaft av trä. Från en stång utgår flera levar (taggar) som kan vara olika till antalet. Mellan dessa sitter smalare tenar (tinnar) försedda med hullingar.  

Sump

Sump är en behållare för förvaring av levande fisk. Sumpen var i äldre tid vanligen byggd av plank med borrade hål i men har sett olika ut beroende på användningsområde. Sumpar som drogs efter fiskebåten var till exempel formade som en eka för att röra sig lättarbetat i vattnet medan stationära sumpar, som inte behövde forslas någonstans, kunde ha raka sidor.