Regionmuseet har en stor och spännande samling av hattar. I Minnesluckan, där vi bland annat synliggör aktuella delar av museets samling, visar vi ett urval.
Vi visar förutom hattar och hattdekorationer även inredningen från Evasalongen, en hattbutik i Kristianstad med anor sedan 1916.
Hattens historia
Hattar har genom historien varit ett självklart plagg för såväl män som kvinnor och ett viktigt uttryck för mode, stil och status. Faktum är att man länge betraktades som oklädd om man inte bar en. I Sverige ända fram till 1970-talet gick nästan ingen anständig kvinna av någon – samhällsklass utomhus utan något på huvudet, en hatt, basker eller sjal. Till och med inomhus skulle huvudet helst vara täckt för att hon skulle vara välklädd.
Hattar har burits i tusentals år, till en början för att skydda mot väder och vind. Dessa hattar var ofta tillverkade av halm. Det var under medeltiden som hatten började genomgå en intressantare period. På 1500-talet myntades ordet modist, vilket innebär någon som designar och skapar hattar speciellt för kvinnor. Under 1800-talet introducerades mer exklusiva material för damhattar, och inte långt därefter så började hattar att masstillverkas och hattindustrin blomstrade.
Hattmodet har förändrats mycket genom åren och vilken hatt som varit populär att bära har bland annat påverkats av kvinnornas hårmode där hatten måste anpassas efter frisyren.
Kvinnor i alla åldrar och av alla samhällsklasser skaffade sig en ny hatt minst varje höst och vår. Till vintern skulle man ha en varm skinnmössa och till sommaren en lätt och ledig sommarhatt. Men viktigast var vårhatten. Den skulle visas upp tillsammans med den nya vårstassen på Valborg eller första maj.
Bahytten var modern under första hälften av 1800-talet, fram till 1860. Det är en damhatt med relativt brett brätte och placerad bak på huvudet så att ansiktet lämnades bart. Den kunde både göras av mjukt tyg och såg närmast ut som en hätta, eller av flätad halm eller strå, ofta med väl tilltagna volanger eller kanter som inramade ansiktet. Därför kallades den ibland för ”Kyss mig om du kan”.
Under andra hälften av 1800-talet blev hatten allt mindre och placerades högt upp på huvudet och fästes med band om hakan eller hattnål. Den var gärna rikt dekorerad av band, fjädrar och blommor. Kvinnor skulle i början av 1900-talet ha hattar med dekorationer, men nu också med breda brätten.
Modet började förändras på 1920-talet då håret blev kortklippt och den nätta clochehatten föddes. Alltså en klockformad hatt som gick ner över öronen. På 1930-talet blev hattarna lite mindre i storlek än de varit tidigare. Ögonen skulle synas och håret ligga i vågor. Hattbrättena var osymmetriska och placerades ofta snett på huvudet. Tyrolerhatten, jerseyturbanen och matroshatten var populära. De lite mer vidbrättade hattarna kom tillbaka och ersatte parasollerna under soliga dagar.
Under andra världskriget var det svårt att få tag på meterial. Då blev hattarna enkla och funktionella. Men efter kriget blomstrade hattarna upp igen och dekorerades med blommor och flor. På 1950-talet skulle en dam ha en genomtänkt klädsel med dräkt, hatt, handskar, väska och skor som passade ihop. Senare gjorde den amerikanska presidentfrun Jackie Kennedy en damhatt utan brätte, den så kallade pillerburken, väldigt populär.
Under 1960 så fick hattarna ge vika när de stora tuperade frisyrerna var på frammarsch, män och kvinnor började också klä sig mycket mindre formellt, och med det så försvann mycket av hattens modernitet. Tonåringar skulle nu inte längre vara kopior av äldre damer, istället för hatt hade de schalett om håret.
I dag är det kanske framför allt mössor som dominerar våra huvuden, men klassiska hattar som fedorahatten, stetsonhatten och den bredbrättade solhatten används fortfarande av hattälskare.
För män har plommonstopet varit en av tidernas populäraste hattar. Den skapades i mitten av 1800-talet för att sitta kvar på huvudet trots vinddrag och bars av allt från brittiska banktjänstemän till vilda västerns cowboys i Nordamerika. Plommonstopen var framför allt populära på 1800-talet och början av 1900-talet.
Att lyfta på hatten är nu för tiden mer av ett uttryck än något man faktiskt gör, men förr var detta något som var väldigt viktigt. Det skiljde sig dock åt mellan män och kvinnor, där män lyfte på hatten för överordnade och nationella symboler (som till exempel flaggningar och begravningar), medan kvinnors hattar ansåg vara en del av deras kompletta klädsel och därför inte togs av för något – inte ens i kyrkan.